Att vara en cross-over tränare....
...är en ständig kamp att inte ramla ner i "aversiv-träsket". Tyvärr är det nog så att jag är och steppar på träskets strandkant allt för ofta. Varför ska det vara så svårt att lära sig att inte använda någon form av obehag? När hunden tex äter hästbajs, harpluttar, rådjurspluttar mm är det väldigt lätt att jag surnar till och börjar på olika sätt försöka få hunden att låta bli, vilket brukar innebära att det blir lite dålig stämning.
Jag måste hela tiden jobba med mig själv för att inte luras in i det här. Det jag får betala i form av tveksamhet, tilliten för mig försvagas, det är det inte värt. Det tar väldigt lång tid att reparera den eventuella skada som uppstått vilket innebär extra jobb i träningen.
Ett exempel där jag har fört en ojämn kamp med mig själv var avlämnade av leksak som vi lekt och kampat med. Vovven ville inte lämna ifrån sig föremålet, mer och mer irriterad blev jag till jag surnade till ordentligt och skällde på vovven (till hans stora förtvivlan). Leken och det roliga förbyttes till något obehagligt och trist. Leken i form av belöning var inte längre en belöning. Jag provade lite olika strategier för att komma till rätta med problematiken. Jaghar eliminerat problemet genom att lära hunden en hand-target som hunden sedan ska lämna av föremål i, vilket har fungerat helt otroligt bra. Man kan ju undra varför det var så svårt från början att tänka ut. Jag har helt enkelt väldigt lätt för att hamna i spår som jag sedan har svårt att ta mig ur/bryta.
Nu är jag sysselsatt med att tänka ut hur jag på ett liknande sätt ska kunna få hunden att låta bli häst-, har- och rådjurspluttar. Skulle man kunna tänka sig att det går att belöna sig ur problematiken? Någon form av skvaller träning? Doften och frestelsen av hästbajs = förväntan på belöning? Hmm..tåls att tänkas på hur man ska jobba med det rent praktiskt.....kanske måste man ha lite hästbajs på burk (usch, det här med hundträning är inte allt så fräscht) ;)
